#kollegialt lärande: Elisabet Rödén

????????Jag har då och då sagt till mina kollegor att vi borde skapa möjligheter för att utveckla ett kollektivt lärande. Jag har mötts av en rad mångfacetterade svar på mina förslag. Ibland har det varit med nyfikenhet och en hel del intresse för ämnet, ibland har jag däremot närmast betraktats som hotfull eller till och med lite galen. Det har även hänt att jag fått frågan om vems förmåga jag vill utveckla med ett kollektivt lärande. Är det min egen eller kan jag möjligen ha tänkt mig någon annans? Kanske någon har känt sig hotad och undrat om jag ansett att någon kollega har brister som hen behöver hjälp med.

De olika reaktionerna har då och då satt igång mina egna tankar om kollegialt lärande. I min egen övertygelse om detta som varande en stor framgångsfaktor så har jag ändå tagit andras skepsis till mig och börjat fundera på varför vi ser det så olika. När jag då har försökt bena i mina egna funderingar så har jag upptäckt att jag brukar fastna på ett antal t-ord. Ord som står för det som jag tycker är förutsättningar för att skapa bra möjligheter till kollegialt lärande. Det handlar om tid, tradition, tillåtelse och tillit.

Tid – för att den är en förutsättning som tyvärr ofta uppfattas som ett hinder istället för en
möjlighet. Tiden är alltid intecknad och det är ett näst intill omöjligt uppdrag att försöka
pressa in en aktivitet eller ett möte som inte redan finns med på arbetsschemat. Men tiden
är det första som krävs för att lyckas och vi behöver mycket mer tid för reflexion. Tradition – för att skolan inte har en tradition av att vi ska hjälpas åt som kollegor. Bilden av den ensamma läraren i klassrummet lever till viss del kvar. Att låta någon annan ha insyn i
min egen verksamhet är inte en naturlig rutin för alla. Några tycks fortfarande tänka att har
jag klarat mig själv tidigare så jag gör nog det ett tag till. Och vi är många som har skapat våra egna traditioner som vi dagligen använder oss av i vårt arbete.Tillåtelse – att skapa nya arbetsformer och vara tillåtande för förändrade metoder och arbetssätt. Tillåta att dela med sig. Tillåta att ta emot kunskaper från andra som jag inte har. Tillåta sig själv att våga be om hjälp, tillåta att ifrågasätta sig själv och även tillåta andra att göra detsamma.Tillit – Att verkligen känna tillit till sig själv och att känna tillit till sina kollegor. Men också att känna tillit till min egen förmåga, det jag kan och det jag gör. Jag behöver också tillit till att mina kollegor vill mig väl och att jag känner tillit att vi verkligen utvecklas tillsammans med varandra.

Min sammantagna bild blir att jag känner att det nog krävs en hel del för att få legitimitet för ett kollegialt lärande på arbetsplatsen. Det krävs, förutom ovanstående villkor, också en stor portion vilja och nyfikenhet att prova nya metoder och synsätt, vilja att förändra en
organisation och vilja att skapa mötesplatser för ett kollegialt lärande. Och naturligtvis ökar
möjligheten att lyckas om vi tillsammans ser det som en framgångsfaktor och en förutsättning för professionsutveckling.

Ett kollegialt lärande kan innefatta ett stort spektra av olika ämnen och innehåll. Här ryms undervisningsmetoder, IT-kunskap, läromedel, gruppsykologi, bemötande, ämneskunskap, forskning, erfarenhetsutbyte, didaktik och så vidare. Men det skulle också kunna innehålla ett kollegialt stöd för att följa lagar och avtal. Att vi kollegialt stöttar varandra i våra rättigheter och skyldigheter. Vi ska ta ut våra raster, vi ska inte arbeta övertid utan ersättning, vi måste ha tid för rättning av nationella prov och vi ska våga ställa krav på vår egen kompetensutveckling eller vad det nu kan vara.

Med ett väl etablerat kollegialt stöd ökar möjligheterna att vi ser varandra och uppmärksammar när någon behöver stöd och hjälp eller om någon inte mår bra på arbetsplatsen. Helt enkelt förutsättningar för att åstadkomma förbättringar när det gäller vår höga arbestbelastning och samtidigt förhindra mobbing på arbetsplatsen. Tyvärr siar jag det sistnämnda som vår nästa stora ohälsofaktor och då menar jag inte mobbning bland elever utan den vi utsätter varandra för som vuxna. Lärare mot lärare eller skolledare mot lärare. Jag ser därför ett kollegialt lärande som en förutsättning för att klara det moderna läraryrkets stora påfrestningar.

Därför hoppas jag att vi är många som vill ta vårt eget lärande på större allvar. Att vi vill ta de utmaningar som vi ställs inför och att vi vill använda våra resurser tillsammans både lärare och skolledare. Prova metoder, verktyg och modeller, utvärdera och förbättra, kontinuerligt och systematiskt. Reflektera och kritiskt granska. Ge möjligheten att lyckas själva och att se våra elever lyckas. Ska vi ha en stark, hållbar, utvecklande och lärande organisation måste vi anta utmaningen att skapa förutsättningar för kollegialt lärande. Men då måste vi våga ställa krav på varandra och utmana makten över tiden och traditionerna, och våga visa tillåtelse och tillit till varandra.

Så om du som jag tror på det kollegiala lärandet som en framgångsfaktor så hoppas jag att du också vågar utmana dina egna tankar kring ämnet. Jag hoppas du har Tålamod. Kanske fastnar även du på något av mina t-ord. Och som av en händelse uppenbarar sig ännu ett sådant för mig. För motsatsen till ett kollegialt lärande blir ju ett ”okamratligt lärande” och det kan väl ändå inte betraktas som något annat än ett stort Tjänstefel….?

/Elisabet Rödén

Annonser

One thought on “#kollegialt lärande: Elisabet Rödén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s