#lärande organisation: Christian Jerhov

Christian JerhovÄr det spridningen som fattas?
Jag har i hela mitt yrkesliv arbetat med förändring. På varje jobb har jag försökt skapa utveckling och förändring. Ibland har jag lyckats väl med genomförandet, ibland inte lika väl. Ibland har förändringarna gett lyckade resultat, ibland inte fullt lika lyckade. Alltid med metoden ”lärande organisation”.
En lärande organisation är – enligt mitt sätt att se det – precis vad det heter. Det är en ”organisation som lär sig”.
Den lär sig av sin egen praktik men framförallt lär den av sin egen förändring. Alla berörda ska vara med och bestämma vad som ska förändras, varför, hur det ska göras och sedan vara med och bedöma hur det gick. Genomförde vi det vi planerade, gjorde vi det på det sätt som vi tänkte, blev resultaten de vi avsåg? När man arbetar tillsammans med dessa frågeställningar och med själva förändringsarbetet lär alla sig något, av processen och av uppföljningarna. Tankarna och handlingarna förändras gradvis hos alla som är med. In i arbetet ska tillgänglig forskning och beprövad erfarenhet också komma in.
Det är summan av detta lärande som är måttet på hur lärande en organisation är.
Men, det kräver en del tekniker. Det är viktigt att ha rutiner och inarbetade metoder för hur en förändring initieras, hur den implementeras och hur den institutionaliseras (Ulf Blossing 2011). För att sedan spridas, som goda exempel, till andra. För att ersätta de förutvarande, mindre välfungerande praktikerna, även på andra ställen än där de först arbetades fram.
Sedan tar allas lärande organisationer över de nya idéerna. Börjar utveckla, förändra, förbättra och lära. Sedan kanske det är någon annan idé, eller en förädling, som kommer tillbaka och blir fröet till nya förändringar, där den kanske en gång började sin resa.
Det är detta som är inslaget av kaos i detta arbetssätt. Utifrån små skillnader i utgångslägen förändras verksamheterna gradvis, utifrån sina egna förutsättningar. För att sedan spridas och delas. Och utvecklas på nytt. Via nya, små justeringar utifrån lokala förutsättningar. Olikheterna ökar. Sedan sker spridningen och med den en viss likriktning. Och sedan börjar det om. Igen och igen.
Men fungerar detta? Själv tycker jag att jag behärskar metoderna för att genomföra förändringar och få dem att fungera. Men jag tycker att spridningen är svår.
För att inte den kaotiska utvecklingen ska drabba likvärdigheten måste vi ha ett system för att sprida de goda exemplen. Det som fungerar. Vem tar ansvar för detta? Kanske är det någon av de nationella skolmyndigheterna, det borde det kanske vara. Eller är det universiteten och lärarutbildningarna. Jag är inte helt säker.
Men det känns inte riktigt som det lyckas. Jag ser det inte helt tydligt i vardagen, vem som gör detta systematiskt och uthålligt. På vilket sätt påverkar den icke fungerande spridningen av lyckade skolors arbetssätt de nationella resultaten och likvärdigheten i skolsystemet?
Jag tror att detta är viktigt. Nationell likriktning som beslutas uppifrån genom tydligare regelstyrning tror jag inte på. Lärande organisation med ett nationellt stöd för spridning. Det tror jag på.

jerhov.wordpress.com

@jerhov

http://www.facebook.com/jerhov

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s